Liuzza’s by The Track i korsningen Ponce De Leon och North Lopez Street är New Orleans Jazzfest personifierad, underhållning i folk&gyckel-genren. Den krumbente ”Hot Tamales” mannen körde en show som koreografiskt förfinats till ett försäljningsmästerverk under årets jubileum. Lycklig med en öl i ena näven inviftandes kunder till sin aningen mer dämpade fru som stod för själva Tamalesförsäljningen.
Här kan du köpa en dikt av den glödande poeten med sin analoga skrivmaskin för 10$. Här säljer dansdamen färgade dun som antagligen aldrig mött en svan. Här erbjuds du att dela en Po’ Boy med Burt, samtidigt som hans asiatiska nattfjäril ger alla en kärleksfull kram. Och alltid goda samtal, om en obegriplig president – om en dumskallarnas sammansvärjning med Al & Maria, ostron som tilltugg och fantastiska bilder av ett vackert och sprudlande tåg av festivalbesökare.
Liuzza’s har en bakficka, ett garage som serverar så många utblandade tomatjuicer att det mest troligt motsvarar en årsskörd av chilimarinerade green beans!
När man lämnar festivalen för dagen, blir det alltsomoftast cocktail och middag på Santa Fe Restaurant på 3201 Esplanade Avenue: Catfish & Pecansauce, Rosébubbel på burk med pimpat sugrör.
Pat O’Briens
Lunchmackan ena dan – The Po Boy med äppelträrökt bacon och friterade ostron – bar på en pepparrotsdressing som inte skämdes över sin muskelstyrka. Vi funderade på en “bottomless” Bloody Mary till det, men vi hejdade vi oss tills vi nådde 718 St. Peter Street och legendariska Pat O’Briens, baren med mottot ”Having fun since 1933”. Klockan hade faktiskt hunnit bli strax efter 14 innan vi intog den legendariska barens legendariska Hurricane.
Mulate’s
Mulate’s säger sig vara ”the original Cajun restaurant™”, berömd för att servera och celebrera maten, musiken och kulturen från småstäderna och de svampiga vattendragen i södra Louisiana.
Hela ”Best of the Best”-gänget besökte en kväll restaurangen och festade loss på Gumbo, Chicken & Sausage Jambalaya, Crawfish Etouffee och Red Beans & Rice. Det dracks Abita Amber (fast någon höll sig till Guinness, vill jag minnas) och Abita Andygator.
Ta en hoper goda kamrater, till det gigantiska portioner nersköljda med Cajunmusik – det är receptet för en middag som är mer lättuggad än andra.
Kerry’s Irish Pub
Efter besöket på Mulate’s strävade jag och Susanne vidare och hamnade på det plågsamma men ändå väldigt underhållande ljudförsöket på Kerry’s Irish Pub. Gossarna på Pubscenen hade trots allt en tapper skara lyssnare som mest troligt var mer bedövade av flytande substanser än vi. Även om vi försökte: Musik, cigariller & en Guiness i New Orleans!
Dessutom tillkom en riktig Go Go Guy, som utförde en dans som lämnade oss med höjda ögonbryn och funderingar över om hans moder möjligen härstammade från någon slingrande reptilart. Damen, som antagligen rest till New Orleans från ”Cleveland”, – allt enligt devisen som myntades av själve Tennessee Williams: USA har tre städer, New York, San Fransisco och New Orleans, resten är Cleveland – blev så till sig att hon gned sig kärvänligt mot biljardbordet vid åsynen av detta dansnummer. Allt i åsynen av sina eventuella arvingar, som gärna valt att bli bortadopterade.
Men sen intog Chip Wilson scenen och allt blev förlåtet. Lyssna här:
Toulouse Street
Vårt hotell, Hotel St. Marie, låg på Toulouse Street. En regnig eftermiddag vandrade vi ut och upptäcker till vår stora lycka att de nu lyckats få i gång Guinesspumpen på Toulouse Streets närmaste sylta. Lyckan att sitta på första parkett med Guiness vs Jefferson – studerande skomode; gummistövlar, fotriktiga sandaler, sneakers, Flip Flops och drinks-to-go i plastmuggar. Får en föreläsning om fungerande loggor som till exempel Amazons ( all from A>Z) och FedEx med sin pil framåt! Genialiskt helt enkelt!
Alldeles intill hittade vi Cuban Creations Cigar Bar. Susanne kunde inte motstå att göra sig lustig och myntade epitetet cigarr-snopp-shop, men kunde inte heller motstå en väldoftande kuban.
Absint och ostron
The Original Old Absinthe House är en ikonisk byggnad i hörnet på hörnet av Bienville och Bourbon Streets. Vi gillar absint, som består blommor och blad av Artemisia absinthium, tillsammans med grön anis, söt fänkål och andra örter. Det har länge ryktats orsaka hallucinationer – vilket gav den smeknamnet The Green Fairy. Vi som har ögon känsliga för grönt tycker att dög den för Mark Twain och Oscar Wilde så duger den åt oss.
Oysters Rockefeller, är en klassisk New Orleansrätt. Rätten skapades i New Orleans på restaurang Antoine’s år 1899. En av Amerikas då rikaste män, Johan D Rockefeller, fick ostronrätten uppkallad efter sig eftersom den var så rik på smak och fett. Men om man inte gillar grillade ostron dränkta i hollandaisesås, kan man (som vi gillar) ta dem au naturel, eventuellt med några droppar tabasco. Det gjorde vi på Corner Oyster House (och några andra ställen).
Allt annat
Den här betraktelsen koncentrerar sig på allt som inte är själva New Orleans Jazz Fest & Heritage Festival. Maten och mäniskorna, förstås, men också musiken. Under jazzfest blir det vanligtvis livliga musiklivet i stan som på steroider. Några favoriter:
Chickie Wah Wah – Intimate music bar that proudly presents local music of all sounds.
Bamboulas– Live Music everyday from open ’til close. De ni!
Lämna ett svar