Jag är en stark anhängare av vila-sig-i-formmetoden. Min dotter Emilia tänker på ett annat sätt. Som en homage till sina inre böjelser erbjöd hon min käresta att – som 60-årspresent – följa med henne på en utflykt. Det visade sig inte vara någon picknick i en närbelägen skogsglänta, utan en flerdagstripp ovan trädgränsen.
På fredagen, tidigt, mycket tidigt, gav de sig iväg till Saltoluokta. För den oinvigde kan jag berätta att Saltoluokta fjällstation ligger i väglöst land, vid världsarvsområdet Laponia mitt på Kungsleden. För att ta sig dit måste man ta sig över sjön Langas, under sommaren med hjälp av båt.
Världsarvsområdet Laponia innefattar nationalparkerna Stora Sjöfallet, Sarek, Padjelanta, Muddus och naturreservaten Sjaunja och Sör-Stubba. Otroligt naturskönt. Den mångåriga samiska kulturen lever starkt här, berättade Susanne på en skakig telefonlinje.
— En present fylld av sinnesfrid och trevligheter, fortsätter hon. Förtäckt träningsresa med lågintensiv träning tillsammans med min livmedikus och tillika PT.
Man måste lära sig att acceptera sånt, har jag hört. Eller som vännen Rolle kommenterade på Facebook: Det är mysigt på Pat O’Briens också.
Lämna ett svar