Min flickvän sedan många år, sex närmare bestämt, kom hösten 1972 fram till att vi inte längre passade för varann. Så uttrycker man det när man ska vara lite manligt hårdhudad, men sanningen är att jag tog det hårt, mycket hårt. Jag kände mig övergiven, otillräcklig – ja alla de där känslorna som man helst inte vill veta av.
I ett försök att sortera mig (och om jag ska vara ärlig, också ett tafatt försök att vinna tillbaka henne – jag hade ju sett att det fungerade på film) satte jag mina känslor på pränt i en samling dikter som till slut kom att kallas Sagas of Life and After-Life.
Det här är inledningen:
and like Alice I’ll make-believe
and make make-believe come true
and hope – bitterly at times – that some
of these thoughts, somewhere, somehow
and by someone, will become what is,
what am and what stands for myself
all of which is given in pieces
inside knowing all questions, all answers
and by brain knowing that no answers are true
unless they’re truly given
by body knowing that whatever is spoken
is only to be understood by the same instinct
that said it
only to be understood when truly received
and though there surely’ll be some knowledge
left to be told, some feelings
left to be given
and though all that is told is not knowledge
all that is spoken of, is done so within heart
and so it is told
that some feelings are too strong
to be torn by tongue
but still a few of them too weak
to be nailed in writing
Och här finns en länk till hela diktsamlingen:
Har just läst det du skrivit om Monica… kommer ihåg den gången ni satt barnvakt och skulle ta hand om mig… och jag lyckades övertala henne att klippa mitt hår, från att vara midjelångt till att vara kort i nacken. Jag var glad men det var inte Elvy.
Kommer även ihåg att du var förtjust i Tina , vår katt.
Och din garderob var på insidan tapetserad med bilder av musiker och grupper från någon poptidning.
På dörren till ditt rum satt en liten liten skylt med texten: Knacka på dörren, för vi knackar här inne. Det funderade jag över, men jag kommer inte ihåg om jag någonsin tordes fråga vad det betydde.
Jag fick min första LP- skiva av dig. Svenne Hedlund. Jag blev jätteglad eftersom jag gillade ”Lilla Sofie”. Dock kunde jag inte höra så mycket, eftersom jag inte ägde någon förstärkare, bara en skivspelare och din gamla jättestora vägghängda högtalare. Men lite kunde jag höra om jag spelade den på skivspelaren och sedan böjde mig fram, för att få örat så nära nålen som möjligt. Vilka minnen.