När Bob Dylan anlände till New York, åkte han direkt till Café Wha? på 115 MacDougal Street.

Det var här som Dylan "blew his lungs out for a dollar a day" som han berättade i "Talkin' New York".

Café Wha? öppnade vid lunch och stängde 04.00. Amatörer på eftermiddagen - musiker, komiker, poeter, trollkarlar...

På kvällarna tog proffsen över scenen, oftast komiker: Richard Pryor, Woody Allen, Joan Rivers - och Lenny Bruce.

Dylan lämnade snart Café Wha? för Gaslight Café på 116 MacDougal Street.

Gaslight anses av musikhistoriker vara Greenwich Village's motsvarighet till Carnegie Hall.

Gaslight var en f d kolkällare med lågt i tak. Här spelade Dylan in "Live at the Gaslight" i oktober 1962.

På den skivan finns den enda inspelningen av "No More Auction Block", från vilken Dylan lånade melodin till "Blowing in the Wind".

Scenen fanns i det här mörka hörnet. Här framfördes "A Hard Rain's A-Gonna Fall" första gången inför publik.

Jag var där lite för tidigt på dagen. Men några gäster fanns det i alla fall.

Och ja, det är Dylan som sjunger "Tangled Up In Blue" på videojukeboxen.

Toalettpoesi: Dylan får ibland hård konkurrens av Tom Waits.

Jag träffade en låtskrivare som besökte kafeet för att få inspiration.

Han hade uppdraget att skriva originalmusik till en miljonärsdotters bröllop!

Coffehouses kantade på den tiden gatorna i Greenwich Village. Här träffades man, testade ny poesi och ny musik på en ivrig (och kunnig) publik. Men med "det värsta kaffe jag någonsin smakat", enligt Dave van Ronk.

Caffe Reggio, 119 MacDougal Street, är ett av de äldsta coffeehouses, grundad 1927.

Paul Mazursky filmade "Next Stop, Greenwich Village" i Caffe Reggio 1976.

Dylan och Suze Rotolo var stamgäster på White Horse Tavern, 567 Hudson Street, och träffade bl a Clancy Brothers och Tommy Makem.

I början bodde Dylan hemma hos vänner, bl a Dave van Ronk och Eve och Mac MacKenzie.

Till sist hittade han en egen lägenhet. Ett rum och kök, på 161 West Fourth Street, för 60 dollar/månad.

Han flyttade in med Suze Rotolo i december 1961, alldeles efter inspelningen av hans första skiva, "Bob Dylan".

I "Chroncles" berättar Dylan: "It wasn't much, just two rooms above Bruno's spagetti parlor, next door to a local record store".

Suze Rotolo beskrev Music Inn, 169 West Fourth Street som "an impossibly cluttered store that sold every kind of musical instrument ever made in the entire world".

Till er alla som undrar vad ni ska ge mig i present när jag har varit extra snäll: En sån här!

På 1960-talet låg Kettle of Fish intill Gaslight Café, på 114 MacDougal Street. Nu har den flyttat till lite elegantare (och tråkigare) omgivningar.

Ägaren till Gaslight Café och Kettle of Fish, John Mitchell, ägde också poesicafeet Commons på 105 MacDougal Street. 1962 bytte det namn till Fat Black Pussycat.

Sedan 1972 är den en mexikansk restaurant, Panchito's, men den falnade Pussycat-skylten finns kvar vid den bakre ingången.

Och jag vill gärna tillägga: De gör grymma Margaritas!

Jones Street är en liten tvärgata mellan Blecker Street och West Fourth Street.

Här togs bilderna till ett av musikhistoriens mest ikoniska skivomslag, "The Freewheelin' Bob Dylan".

På originalet går Bob Dylan och Suze Rotolo huttrande uppför gatan. Men nu är det sommar och jag är där.

Den här vänliga kvinnan kom ut ifrån sin affär och visade mig exakt var bilderna togs. Bara i New York, bara i New York!

Här köpte Dylan och Rotolo den tidiga upplagan av New York Times med Robert Sheltons berömda recension av konserten på Gerde's Folk City, september 1961.

Det är samma kiosk ännu, men den gamla träfasaden döljs av ett (alltför?) skinande plåthölje.

Här började folkmusik spelas i mitten av 40-talet: Washington Square Park. Dylan bodde med Joan Baez i hotellet intill...

...Hotel Earle, 103 Waverly Place. "That crummy hotel", som Joan sjunger om i "Diamonds and Rust" är numer boutiquehotellet Washington Square Hotel.

Dylans sista bostad i Greenwich Village, ett 1800-talshus på 94 MacDougal Street, inköpt 1969 och...

...tvärs över gatan från ett annat stamlokus: Caffe Dante, ännu äldre än Caffe Reggio (1915) och nästan lika charrmigt.

Och här, på Positively 4th Street, slutar min resa.