Det var mörkt när jag kom fram till hotellet i Alfama.
Och så här såg det ut på morgonen.
Bergets guld, hette husets vin på hotellet. Passande.
Vägen till vänster om kyrkan ledde fram till mitt hotell.
Det är mycket uppför när man bor i Alfama. Som tur är finns det spårvagnar.
Jag är ett stadsbarn...
...som gillar gränder...
...och utsikt över tak.
De trånga gränderna...
...som nästan alltid leder fram till en fado-restarurang...
...eller två, eller...
...tre, eller...
Med alla tillbehör
Här tillreds lunchen.
Grillade sardiner!
Lunchen avslutas med en bica och en bagasso.
På torget mittemot...
...fadomuseet...
...stämde jag träff med Vital.
Efter maten sa Vital: Vi åker till O Faia och lyssnar på fado.
Vi ringde efter Xico som tog oss med...
...til O Faia.
Våra pengar dög inte...
...bland gamla vänner...
...i baren.
SÅ här ser O Faia ut i vanliga fall. Men vi kom dit efter stängning. När stadens fadomusiker samlas för att spela för varann.
Trots att Xico inte sjunger professionellt längre...
...blev han genast igenkänd av en journalist, som bad om en intervju.
Vital D’Assuncao!
Nästa gång ska jag söka upp Armenio de Melo, en av de skickligaste fadogitarristerna.