Vin, tryffel & rock’n’roll i Acqui Terme

Jag är väldigt förtjust i Italien. Vinet, maten, folket. Och vinet. Och maten.

Så när Clas Yngström och underbara Peggy Sempler bjöd in till en italiensk upplevelse, garnerad med vin, tryffel och rock’n’roll kunde jag, Susanne och Kurt Vannebäck inte tacka nej. Första gången i Italien för Kurt, första gången i Piemonte för mig. Susanne, däremot, hade varit här flera gånger och kunde därför strö anekdoter av tvivelaktig sanningshalt omkring sig.

Acqui Terme är en liten stad med anor från romartiden, då den kallades Aquae Statiellae, redan på den tiden känd för sina varma, underjordiska svavelkällor, där vattnet bubblar upp vid 75° C. Den var viktig för handeln, i korsningen mellan vägen till Ligurien och den romerska vägen mellan Alba och Turin.

Acqui omgärdas av grönklädda berg och höstgula vingårdar. Provinsen Alessandria, som Acqui tillhör, är en av de viktigaste producenterna av DOCG-vinet Brachetto d’Acqui.

Gofika på vägen till Acqui Terme

Efter måndagens landning på Malpensa, väntade transfer med chartrad buss för att ta oss till Acqui Terme. Clas höll låda, bjöd på mackor med tillbehör och – förstås – gofika.

Peggy hälsade välkommen till vårt hotell, La Meridiana, en gammal klosterskola som ägaren, Claudio, arrenderar av Vatikanen. Den är granne med den vackra katedralen Nostra Signora Assunta.

Middagen blev en pizzakväll på klassiska Hotel Royal.

På hemvägen visade det sig att hotellbaren var öppen. Clas och Peter tog fram gitarrerna och sitt bästa sånghumör.

Stödvila, termalbad och stjärnkrog

Stadsmarknaden i Acqui öppnade tidigt på tisdagen och erbjöd allt ifrån livsnödvändiga köksutensilier till sardellinläggningar – minst lika livsnödvändiga, för övrigt. Rask därefter en kulturvandring runt stadens kyrkor, torg och romerska lämningar.

Guiden berättar…

Efter vandringen besökte vi Clas vin- & jazzmusa Luisa för lite lekamlig spis och inre frid.

Jag och Susanne tog lite behövlig stödvila efter vandringen, medan några av kamraterna frossade i det klassiska termalbadet. Vännen Elisabeth Gränström berättar:

— Herregud vad jag älskade det här. Flera olika bassänger med olika temperaturer. Vi satt med hattarna på i  55° C och det bubblade hela tiden upp mer varmvatten ur jordens inre. Mysigt och härligt avkopplande. Många somnade och snarkade nästan genast!

Middagen? Girello con salsa tonnata – Souflè di Verdure con fonduta di Parmigiano – Raviolini al Sugo d’Arrosto – Tagliatelle al Ragù – Faraona al Moscato – Yortini Calco Cioccolato. Den italienska motsvarigheten till kinarestaurangernas tre små rätter är dubbelt upp. Sex underbara rätter. Två lika underbara viner. Restaurang I Caffi di Chiriotti Sara med Michelinstjärna. Alltså dags att stappla hem till hotellet.

Hotellbaren var öppen, för övrigt.

Busscharter och stödvila följt av matkurs med Graziella

Onsdagen började med en bussresa staden Alba, känd för sin tryffel. Alba ligger i vindistriktet Langhe, där Barolo- och Barbarescovinerna görs. Druvan som skapar dessa underbara viner heter Nebbiolo, en erkänt svårodlad druva som kräver sin speciella växtplats och omvårdnad – bland annat lång mognadsprocess på vinrankan. Naturligtvis ägande vi oss åt en improviserad vinprovning hos den lokala vinbaren på Piazza Garibaldi.

Om man är i Langhe, måste man naturligtvis äta lunch på en vingård. Agricola Gian Piero Marrone gav prov på god aperitivo och utmärkta Baroloviner. Utsikten skymdes av en aning dimma, mycket vanlig vid den här årstiden. Dimma heter ju ”nebbia” på italienska och det är troligen därifrån druvan har fått sitt namn.

Efter lite stödvila fick vi besök av Graziella Priarone och hennes dotter för att vi skulle få lära oss att laga genuin italiensk mat. Det blev gott, och vi åt upp den. Nog om det.

Efter middagen underhöll Clas med skrönor och musik ur sin långa och osannolika karriär med rock och bluesmusik. Clas är sedan januari 2015 invald som ”Legendary Blues Artist” i amerikanska Blues Hall
Of Fame, en ära han delar med bland andra Eric Clapton och Muddy Waters.

Och tänk, hotellbaren var öppen!

Tryffelsafari i Villa Delfini

Eftersom torsdagens bussfärd till Villa Delfini inte avgick förrän 11.00, tog vi oss en frukost på stan. Cappucino med prosciuttocroissant, åtföljt av en caffé corretto. Det obligatoriska Facebookinlägget föranledde Janne Sparrman att bibringa menigheten viktig kunskap i frågan.

— En höstdag blir mycket bättre med coretto, skrev han och fortsatte: For those of you not familiar: Caffè corretto (pronounced [kafˈfɛ korˈrɛtto]), an Italian beverage, consists of a shot of espresso with a small amount of liquor, usually grappa, and sometimes sambuca or brandy.

Så nu vet ni.

Charterbussen tog oss som sagt till Villa Delfini, Graziella Priarones vingård för vin mat och tryffelsafari. Susanne var aningen tveksam.

— Safari? Aldrig att jag skulle berätta för någon annan var det finns hjortron.

Men det visade sig vara enklare än så. Hos Villa Delfini hittar man tryffel redan på gården och tryffelhunden Bamboo kunde knappt bärga sig. En bra tryffelhund känner doften på 30 meters håll, berättade tryffelhussen Roberto.

Efter Graziellas delikata aperitivo – med vingårdens eget bubbel som tillbehör — blev det långlunch, med idel tryffelanpassade rätter, även de med vingårdens eget vin. 50 flaskor lyckades vi prova oss igenom, sägs det.

Självklart ska en grandios tryffellunch avslutas med opera. Operatenoren Mario Brandone och vår begåvade vän violinisten Alex Léon underhöll.

— Att få sitta här i den här miljön var ju som en dröm, berättar Elisabeth. Jag kände mig som jag satt mitt i filmen Gudfadern och bara väntade på att bilen med de tonade rutorna skulle komma in genom entrén.

Vid hemkomsten gjorde jag och Susanne ett snabbt besök hos den så kallade sura gubben på Ristorante Angolo Divino. Kurt höll ut till småtimmarna, medan vi som behövde stödvila återkom till hotellet redan vid nio-tiden.

Och hotellbaren var faktiskt fortfarande öppen. Tänk så det kan bli. Nu gäller det för Clas att ta tag i det här så det blir en gång till.